Föräldrar som lägger sina drömmar på barnen.

Sitter och kollar på en dokumentär om världens starkaste barn. En pappa vars son har vunnit ett flertal världsmästartitlar i tyngdlyftning. Pojken är 8 år. Han är 8 ynka år. Pappan tränar honom varje dag och har byggt om källaren till ett gym. Det här gör mig lite fundersam. Vem är det egentligen som vill att pojken ska träna och bli starkast? Pappan eller pojken? För det här är ett typiskt exempel på föräldrar som lägger över sina drömmar på sina barn. De som de aldrig uppnådde eller gjorde själva vill de att sina barn ska uppleva. De tränar barnen som lever i deras dröm. Det här tycker jag är väldigt väldigt fel. Barnen ska få en uppväxt med lek och kunskap, tillit och trygghet. Inte 8 timmars styrketräning varje dag.

Ofta ligger det just i föräldrarnas inre, någon oavslutad fight som de kämpar med och försöker avsluta den genom sina barn. Jag undrar om de finner ett avslut genom att göra detta. Att pressa sina barn så de vinner priser efter priser. Det är ju bara material things. Hur mår de här barnen egentligen? Vill alla verkligen göra det som de tränas till? Det finns säkert många barn som har funnit lyckan och det magiska med sport eller vad det nu kan vara just genom att de blivit tränade så hårt. Samtidigt finns det många som inte gjort det. Barnen tvingas att träna mot deras vilja och vågar inte säga ifrån då rädslan att göra sina föräldrar ledsna och besvikna är för stor.

Jag har haft det ganska bra då jag har fått prova på mycket olika saker och fått välja ganska mycket själv, men jag har också varit "tvungen" att göra saker. Jag spelade kornett i 8 år, tog både lektioner och spelade i orkester. Jag försökte säga ifrån men fick lov att fortsätta ändå. Tillslut så märkte min förälder mitt oangagemang och att gnistan helt slocknat och då fick jag sluta. En del gånger känner jag att de här 8 åren var total waste of time, men andra gånger så kan jag vara ganska glad ändå. Det är bra med angegerade och drivande förläldrar, men det finns alltid gränser. Jag kan såklart aldrig säga att jag vet hur de här barnen känner men jag har iaf en liten insikt. Man måste få ha val och frihet i livet, speciellt i ens uppväxt. Hur ska man annars klara sig i livet? Hur ska man annars kunna bli självständig? Nej jag känner oerhört för de här barnen och ungdomarna. Det är orättvist.

..en pappa till en dotter började lägga i vikter i dotterns kläder när hon föddes. Idag är hon världens starkaste tjej. Frågan står fortfarande kvar, har hon valt det själv?

En jävligt personligt opersonlig blogg!

Nu börjar jag om på nytt. En ny blogg. En ny start. Dock har jag valt att inte vara i närheten lika personlig som jag var i min förra blogg. Det är synd för er som älskar att gotta er i andras lycka och olycka, men jag känner att det är bra för mig. Nu på slutet blev det bara jobbigt att blogga. Jag var inte sugen att skriva alla mina känslor och händelser längre. Jag var inte sugen att dela med mig av dom till världen därute som man inte vet mycket om. Därför dog det ut. Jag tyckte det var väldigt jobbigt helt enkelt.

Jag kan dock inte radera den gamla bloggen. Inte än. Men låt mig samla mod och styrka så ska jag en vacker dag ta steget och klicka på "ta bort blogg". Än klarar jag det inte, men snart.

Nudå, vafan ska hon ha en blogg till om hon ändå är trött på att blogga?
Jo det är en väldigt bra fråga, men när jag väldigt länge har kunnat skriva av mig mina känslor och tänkar på ett ställe så är det svårt att sluta. Det är lite som rehabilitering för mig. Det känns bättre att skriva av sig än att hålla inne på allt. Dock så kommer det här somsagt bli en opersonlig blogg. Samtidigt så kommer den ju såklart vara personlig då det är mina tankar och åsikter som står här.

Jag är en människa som tänker väldigt mycket. Väldigt väldigt mycket. Analyserar, funderar, reagerar. Istället för att tankarna ska stanna i huvudet mitt så kanske jag kan skriva dom här istället helt enkelt.

En jävligt smart vän till mig startade alldeles precis nyss en blogg, där hon som jag skrev att hon inte skulle vara allt för avslöjande och personlig, och det var väl det som tände en liten tanke i mitt huvud om denna blogg. Tillskillnad från henne så finns det ingen som helst efterfrågan om denna blogg och jag vet inte om nån kommer att läsa, men det skiter jag i. Do what you want, för jag tänker iaf skriva här.

Så mina damer och herrar, välkommen till min väldigt opersonligt personliga blogg!