Vill man komma någonstans får man ju offra lite..?

I förrgår tog jag ett steg ifrån min totala feghet. Ett steg i rätt riktning. Klapp på axeln hörru.



Jag såg även föreställningen "I väntan på vadå?" på Dalateatern. En föreställning som bygger på Vanja Hermeles rapport med samma namn som handlar om jämställdhet.

Bara namnet "I väntan på vadå?" speglar hela pjäsens handling. Namnet kommer från Sam Becketts "I väntan på Godot". Sam Beckett skrev i sitt testamente att endast män får spela denna pjäs och så har det blivit. Det finns människor som åker runt och kollar så att inte kvinnor spelar de här rollerna. Det är förbjudet.

Det är en odramatisk text men de tre skådespelarna framför den på ett sätt som gör att alla i publiken kan ta den till sig. I looove it! Många skratt gör att texten går rakt in i hjärtat och hjärnan. Humor är ju ett jävla bra sätt att nå ut till människor.

Jag fastnade för en sak som upprepades under föreställningens gång, det var något i stil med " Vill man hålla på med konst så får man väl offra lite!" Det här är så fruktansvärt sant. Och det gäller inte bara inom de konstnärliga jobben, det gäller överallt. Det finns hur många kvinnor som helst som blir sexuellt trakasserade och utnyttjade såväl på arbetsplatsen som i hemmet, som förminskar det genom att tänka - Vill jag komma någonstans så får jag väl tåla lite, offra lite. Och sedan lever vidare med att vara undertryckta, låg status, under männens våld att regera och trakassera.

Om man blickar in i teatervärlden så är det nog precis såhär det är. Det är en svår bransch att ta sig fram i, så "vill man lyckas får man väl offra lite". Det ska verkligen inte vara så..! Kvinnor ska inte behöva offra ett skit bara för att de är kvinnor. Det ska vara samma chanser, samma villkor. Varför tar man då in lika många tjejer som killar på scenskolan när det är fler tjejer som söker? Var finns logiken i det undrar jag?

Trots detta har det i teaterns värld gått framåt. Kvinnor spelar män och gör det jävligt bra. Många gånger bättre än män. Utom i "I väntan på Godot" för där har vi aldrig fått chansen. Sam Beckett var nog orolig för att vi skulle kicka ass. Cause we would.