När bruset från livet är högre än jag vill förstå.

Dom som alltid finns där och ger mig tröst. Tack.

Tack.

Sjunger hurra i moll, men jag har ingen koll.

Det gick faktiskt bra

Igår så skulle vi göra våra argumenterande tal på Svenska C. Uppe i skrivsalen, som förövrigt ser ut som en konsertsal från 1800talet. Iaf. Såklart så fanns där en talarstol (heter det så? Ni vet en sån där talargrejs, podie?) som naturligtvis skulle användas. Elektronisk utrustning fanns även på plats i form av videokamera och mikrofon. Herregud. Nervositeten var enorm. En efter en fick andas ut efter att ha gjort sina tal. Åsikter och tankar vällde ut från talastolen och dess talare.

Min tur. Det var dags. Nu skulle jag hålla mitt tal om att jag är emot förslaget att sluta ta emot invandrare och flyktingar till Sverige. Oh shit. Som vanligt så börjar mina ben skaka sönder som de alltid gör när jag ska prata inför folk. Behärska mig, var min enda tanke. Samt att jag måste ro det här i land nu. Tryckte på on på mkrifonen. Djupt andetag. Och..

God eftermiddag.

Nu fanns det ingen återvändo. Skulle detta bära eller brista? Skulle det bli succé ellr totalt fiasko? Jag försökte koppla bort alla tankar och fokusera på mitt tal. Behålla lugnet ända till sista stavelsen.

..till er och många fler som kommit till Sverige säger jag med stolthet - Välkommen hem.

I made it. Det gick bra. Det gick jävligt bra. Det kändes som det iallafall. Sen hur bra det såg ut och lät i andras ögon och öron, det är väl en annan historia. Men för mig kändes det förjävla bra och det är inte ofta jag känner så. Men igår kände jag mig som fucking Mona Sahlin när jag stog där. Och jag gillade det skarpt. Att stå och prata om något viktigt. Något som verkligen betyder något. Det fanns en magi i det helt enkelt.

Det är nästan så att det här fick mig att vilja bli politiker. Faktiskt. Ni kan skratta men that's the way it is. Tyvärr så vet jag att jag antagligen aldrig skulle klara det. Men jag ska aldrig mer tvivla på någon som säger att de vill bli politiker, för det är ascoolt. I believe in you.

Den bästa sommaren?

Jag somnar med ett leende på mina läppar denna kväll. Första gången på väldigt länge. Det här behövdes. Jag behövde något att se fram emot och det har jag banne mig nu. Samtidigt som det gör mig sjukt jävla lycklig så gör det mig nervös och scared shitless. Det är ett äventyr och jag har ingen aning om hur det kommer gå eller om jag ens kommer att klara det, men nu är det min tur att säga - Man lever bara en gång.

.

Att veta vad som är rätt och fel när min sanning inte är sanning för nån annan är svårt. Något som är helt rätt för mig, är något helt annat i andras ögon.


Hittade en låt nyss. En låt som beskriver sådär läskigt så man nästan blir rädd. Jag tänkte lägga upp den här. Men jag gör inte det.


Besviken. Så otroligt besviken.

Mohahaha

De uttjatade hormornerna verkar ha gett utdelning ändå, matte B prov: MVG!

IN YOUR FACE!

Pmsbrud!

Idag fick jag, under en diskussion om det otroligt intressanta ämnet matematik, en kommentar av min lärare, - Men lilla vännen, hur är det egentligen med hormonerna?

Det här är jag så förbannat trött på. Bara för att man har ett humör och ett temperament, eller i vissa fall bara höjer rösten ett snäpp så ska man få en spydig kommentar såsom - Har du mens eller? Bara för att jag svarar emot och inte låter mig sänkas i första taget så betyder inte detta att jag har värsta överskottet på östrogen eller vafasen det nu är, som jag måste få ta ut på något. Det är jag som svarar emot och inte mina jävla hormoner. De påverkar mig inte alls. Kanske lite men inte alls märkbart.

Att skylla på en sån här sak är bara fjantigt. Speciellt när det kommer från män. Vi kvinnor har fått den "gåvan" att ha massa hormoner och grejs i våra kroppar och det är inget vi rår för. Men att man har målat upp en bild att vi blir galna östrogenmonster en vecka i månaden är inte okej. När en kvinna plötsligt står upp och säger ifrån så ses detta som överraskande. Efter en liten stund så måste mannen skyla bort det kvinnan sa eftersom han är scared shitless över att förlora mot en kvinnlig individ, det gör han då med en spydig kommentar som innefattar orden PMS, Mens, m.m.

Som att det skulle vara nåt att skylla på?! Det är de här könsrollerna som spökar kvar i vårat samhälle. Många män är för stolta för att se sig jämställda med kvinnor. Kom igen, give up och mogna på er.

Det är vi som föder era barn. Och utan våra älskade hormoner så blir det inga barn. Så sluta förfan att klaga, och tänk efter istället.

Tabula rasa

Vi lär av våra erfarenheter. Man brukar ju säga att - What doesn't kill you, can only make you stronger. Den meningen ses som allt annat än positiv i mina ögon nu för tiden. Är det verkligen sant? Att det som inte dödar oss, gör oss bara starkare? Det finns saker och händelser som bryter ner oss människor totalt. Tar oss ner på botten helt enkelt. Eller iaf det som vi tror är botten. Just då blir vi inte ett dugg starka/starkare av det som händer och påverkar oss.

En olycka kommer sällan ensam. Det händer fler saker, och vi blir mer bräckliga och sköra. Inte ett dugg starka. Inte för fem öre. Vi längtar och drömmer om styrkan men den finns inte där. Vi fortsätter falla handlöst utan att se marken. Intalar oss själva att det som faktiskt inte dödar oss, gör oss bara starkare, samtidigt som vi ser världens svagaste människa i spegeln. Vänder oss om och kollar inte i spegeln igen.

Vi lever i en grå vardag och det som håller oss stående är väntan efter styrkan och hoppet på att "efter regn så kommer faktiskt solsken". Ramlar omkring mellan våra dagliga sysslor utan att lägga någon energi på att faktiskt leva i nuet. Så går dagar efter dagar. Vakna.....................................................................................................................Somna.

Det regnar fortfarande, men snart kommer solskenet eller hur? Det gäller att se det positiva i saker och ting sägs det. Det positiva är väl att man blir jävligt "påläst" av erfarenheter. Fast är det "påläst" på ett positivt sätt? Nja. Det är såklart upp till varje människa, varje person, varje individ, att säga själv.

Men när kommer styrkan? Finns den där även fast man inte känner den ett dugg? Klart den finns, tänker säkert många. Nej jag hittar den inte heller, tänker andra. Är alla undermedvetet starka? Utan vilja ingen styrka?

På ett sätt så är det klart att våra erfarenheter formar oss som människor. Och att vi föds som ett tomt blad är för mig, en ganska möjlig grej. Det tror jag på. Men vad som händer sen, det har jag faktiskt ingen koll på.

Jag hatar ordspråket - What doesn't kill you, can only make you stronger.

Aldrig ensam

Jag vet inte vad det är med den här låten men jag är absolut fast. Jag älskar den instrumentala melodin som går i bakgrunden. Jag blir hypnotiserad, fascinerad och jaa.. fast. Det är helt sjukt. Jag kan inte säga att det inte är min musikstil då jag tycker såna som säger att de har en speciell musikstil är ganska dumma och stängda, men vi kan säga att detta är inget som jag brukar lyssna på. Men jag är inlove med denna låt. Helt galet.

Here it is, lyssna själva och lyssna sen en gång till. Do it.

för du ser i mina ögon att jag försvann för längesen.

Ingenting kommer någonsin vara något mot det här.

Vad är en god människa?

Igår var jag och tittade på Bertolt Brecht's pjäs "Den goda människan från Sezuan". Detta satte min hjärna på högvarv. Det var en jäkligt skickligt skriven pjäs av Brecht och jag är verkligen imponerad. Förövrigt så gjorde denna ensemble ett riktigt bra jobb och jag fick som vanligt ett glädjerus precis efter deras sista bockning. Jag vill också stå där en dag. Jag vill verkligen det.

Men tillbaka till ämnet. Hela pjäsen igenom återkom en mycket viktig fråga - Vad är en god människa? Det var detta som satte min hjärna i spinn. Vad är egentligen en god människa? Hur vet man att man är en god människa? Kan en god människa överleva och förbli god i en värld full av dåliga människor? Hur definerar man ordet god?

Jag tror att det är svårt att veta om man är en god människa eller inte. Vem är det då som bestämmer vem som är en god människa? Man kan samtidigt vara en god människa på många olika sätt. Kanske är det så att man är en god människa när man bestämmer sig för att vara det. Eller när man kan säga att man är det utan att ljuga för sig själv. För någon slags självinsikt har alla människor, men att vara ärlig mot sig själv är fortfarande något av det svåraste.

Ska man egentligen kategorisera människor som goda och onda? Kan man vara en god människa livet ut, alltså 24/7? Kanske är det så att man inte kan vara en god människa utan det är mer som en evig strävan mot scenariot att vara det.

Ja somsagt så tänker jag som tusan på det här nu och min hjärna jobbar i 250km/h. Jag får fram svar, men som senare resulterar i fler frågor och tankar. Sen kanske inte det första svaret var så bra och då måste jag tänka ut ett nytt.

Slutligen återstår en till fråga - Är jag en god människa?

..

Ingen vinst utan argument
Inga argument utan kunskap
Ingen kunskap utan säkerhet
Ingen säkerhet utan mod
Inget mod utan lugn
Inget lugn utan att vara nöjd
Ingen nöjdhet utan acceptans
Ingen acceptans utan vilja
Ingen vilja utan hopp.

Skoltrött är ett faktum

Jag är förbannat trött på skolan. Jag vill bara ta studenten nu på en gång. Inte gå där ett år till. Ett långt jäkla år. Mer än 400 dagar. Inget tecken på pepp nu alltså. Kill me.

dgasdasg

Nu är det borta. Tack och lov för att internet äntligen fungerade.

Inte okej

Idag hade jag massor av tankar som jäg tänkte att - Det här ska jag skriva på bloggen. Massa intressant som bara väntade på att skrivas ner på tangentbordet.

..men nu får det fan vara. Jag skiter i det. Jag blir så besviken. Så arg. Så förbannad. Det är inte okej. Det är inte okej nångonstans.

Tillbaka till verkligheten

"..och om några timmar åker jag till Polen. Jag ser fram emot att koppla bort livet för en stund, och bara leva."


Det är precis vad jag har gjort de här dagarna och det här varit förjävla skönt. Nu är jag hemma igen och det är åter dags att möta verkligheten. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det på något sätt. Jag skulle gärna stanna i min Krakowbubbla, men så lätt är inte livet uppbyggt. Tyvärr. Så snart får jag välkomna verkligheten tillbaka, men först ska jag sova. Godnatt.

O sole mio

Det här med vänskap är en udda sak. Konstig rent utsagt. Man vet inte riktigt hur den fungerar.

Igår träffade jag en gammal vän till mig. En person som en gång i tiden stog mig närmast men nu knappt finns i mitt liv längre. Det som finnns kvar är bara en drös av minnen. En jävligt bra drös med minnen. Men det är så konstigt, att någonting bara kan försvinna sådär. Det som gjorde gårdagen mycket bra var att vi kom fram till en sak gemensamt - Att vi saknar varandra. Vi tänkte eller bestämde inte att göra nåt åt saken, utan vi bara konstaterade faktumet, vilket kändes förjävla bra. För jag tror att det behövdes. Iallfall så behövde jag det.

Vänner kommer och går, så är det ju faktiskt. Jag har många gånger tvekat på den meningen och tyckt att det inte var riktigt rättvist, men det blir mer och mer sanning för mig. Just för att det senaste året har jag träffat nya fantastiska människor som, några av dom, idag är mina närmaste vänner. Jag borde börja uppskatta det mer bara. Inte ta nån förgivet. Vänner kommer och går, men dom man verkligen vill ska stanna håller man fast vid.

För 1,5 år sedan träffade jag en person som har ändrat mitt liv på många sätt. Hon kom in i mitt liv som en solstråle och kommer nog aldrig att sluta lysa. O sole mio som Luciano Pavarotti så fint skulle sagt. Iallafall, det visade sig vara min tvillingsjäl, min andra hälft, min raka motsats och som hon sa, min spegelbild gåendes utanför ramen. Så fort jag tänker på det så känns det så overkligt. Det var nog han/hon däruppe vem det nu är, eller nåt övernaturligt som gjorde att vi träffades, för det kan inte ha varit slumpen. Hon kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, men förtjänade det som minst. Hon är bäst. Det är sånt här man ska värdera högst, för det är det här som spelar störst roll.

Alla borde få ha en egen B2 i sitt liv, och jag är galet bortskämd att ha en. Jag kan bara säga ett ord: Tack.


..och om några timmar åker jag till Polen. Jag ser fram emot att koppla bort livet i kalla Sverige för en stund, och bara leva. Och förbereda mig på att på fredag återigen göra den känslomässiga resan på Auschwitz.

Musiken

Tänk att musik kan ha en så lugnande inverkan på människan. Jag önskar att de männsikor som gör våran värld till ett ganska bråkigt ställe kunde sätta sig ner och lyssna på lite musik. Jag lovar att för en liten stund så skulle de lugna ner sig. Musik är medicin, utan kemikalier!

För att bli lite personlig i detta inlägg så kan jag avslöja en sak. Om ni tittar på bilden högst upp, så ser ni en notbild. Det är en melodi som heter "Wilmas Tema", som är skriven av Stefan Nilsson. Jag tror att alla människor kan förknippa sig melodi och det där är min. Om jag vore en melodi så skulle jag vara Wilmas tema. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen att det där är min melodi.


Imorgon drar jag till Polen. Det ni.