Vi lär av våra erfarenheter. Man brukar ju säga att - What doesn't kill you, can only make you stronger. Den meningen ses som allt annat än positiv i mina ögon nu för tiden. Är det verkligen sant? Att det som inte dödar oss, gör oss bara starkare? Det finns saker och händelser som bryter ner oss människor totalt. Tar oss ner på botten helt enkelt. Eller iaf det som vi tror är botten. Just då blir vi inte ett dugg starka/starkare av det som händer och påverkar oss.
En olycka kommer sällan ensam. Det händer fler saker, och vi blir mer bräckliga och sköra. Inte ett dugg starka. Inte för fem öre. Vi längtar och drömmer om styrkan men den finns inte där. Vi fortsätter falla handlöst utan att se marken. Intalar oss själva att det som faktiskt inte dödar oss, gör oss bara starkare, samtidigt som vi ser världens svagaste människa i spegeln. Vänder oss om och kollar inte i spegeln igen.
Vi lever i en grå vardag och det som håller oss stående är väntan efter styrkan och hoppet på att "efter regn så kommer faktiskt solsken". Ramlar omkring mellan våra dagliga sysslor utan att lägga någon energi på att faktiskt leva i nuet. Så går dagar efter dagar. Vakna.....................................................................................................................Somna.
Det regnar fortfarande, men snart kommer solskenet eller hur? Det gäller att se det positiva i saker och ting sägs det. Det positiva är väl att man blir jävligt "påläst" av erfarenheter. Fast är det "påläst" på ett positivt sätt? Nja. Det är såklart upp till varje människa, varje person, varje individ, att säga själv.
Men när kommer styrkan? Finns den där även fast man inte känner den ett dugg? Klart den finns, tänker säkert många. Nej jag hittar den inte heller, tänker andra. Är alla undermedvetet starka? Utan vilja ingen styrka?
En olycka kommer sällan ensam. Det händer fler saker, och vi blir mer bräckliga och sköra. Inte ett dugg starka. Inte för fem öre. Vi längtar och drömmer om styrkan men den finns inte där. Vi fortsätter falla handlöst utan att se marken. Intalar oss själva att det som faktiskt inte dödar oss, gör oss bara starkare, samtidigt som vi ser världens svagaste människa i spegeln. Vänder oss om och kollar inte i spegeln igen.
Vi lever i en grå vardag och det som håller oss stående är väntan efter styrkan och hoppet på att "efter regn så kommer faktiskt solsken". Ramlar omkring mellan våra dagliga sysslor utan att lägga någon energi på att faktiskt leva i nuet. Så går dagar efter dagar. Vakna.....................................................................................................................Somna.
Det regnar fortfarande, men snart kommer solskenet eller hur? Det gäller att se det positiva i saker och ting sägs det. Det positiva är väl att man blir jävligt "påläst" av erfarenheter. Fast är det "påläst" på ett positivt sätt? Nja. Det är såklart upp till varje människa, varje person, varje individ, att säga själv.
Men när kommer styrkan? Finns den där även fast man inte känner den ett dugg? Klart den finns, tänker säkert många. Nej jag hittar den inte heller, tänker andra. Är alla undermedvetet starka? Utan vilja ingen styrka?
På ett sätt så är det klart att våra erfarenheter formar oss som människor. Och att vi föds som ett tomt blad är för mig, en ganska möjlig grej. Det tror jag på. Men vad som händer sen, det har jag faktiskt ingen koll på.
Jag hatar ordspråket - What doesn't kill you, can only make you stronger.
Bra text
SvaraRadera