O sole mio

Det här med vänskap är en udda sak. Konstig rent utsagt. Man vet inte riktigt hur den fungerar.

Igår träffade jag en gammal vän till mig. En person som en gång i tiden stog mig närmast men nu knappt finns i mitt liv längre. Det som finnns kvar är bara en drös av minnen. En jävligt bra drös med minnen. Men det är så konstigt, att någonting bara kan försvinna sådär. Det som gjorde gårdagen mycket bra var att vi kom fram till en sak gemensamt - Att vi saknar varandra. Vi tänkte eller bestämde inte att göra nåt åt saken, utan vi bara konstaterade faktumet, vilket kändes förjävla bra. För jag tror att det behövdes. Iallfall så behövde jag det.

Vänner kommer och går, så är det ju faktiskt. Jag har många gånger tvekat på den meningen och tyckt att det inte var riktigt rättvist, men det blir mer och mer sanning för mig. Just för att det senaste året har jag träffat nya fantastiska människor som, några av dom, idag är mina närmaste vänner. Jag borde börja uppskatta det mer bara. Inte ta nån förgivet. Vänner kommer och går, men dom man verkligen vill ska stanna håller man fast vid.

För 1,5 år sedan träffade jag en person som har ändrat mitt liv på många sätt. Hon kom in i mitt liv som en solstråle och kommer nog aldrig att sluta lysa. O sole mio som Luciano Pavarotti så fint skulle sagt. Iallafall, det visade sig vara min tvillingsjäl, min andra hälft, min raka motsats och som hon sa, min spegelbild gåendes utanför ramen. Så fort jag tänker på det så känns det så overkligt. Det var nog han/hon däruppe vem det nu är, eller nåt övernaturligt som gjorde att vi träffades, för det kan inte ha varit slumpen. Hon kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, men förtjänade det som minst. Hon är bäst. Det är sånt här man ska värdera högst, för det är det här som spelar störst roll.

Alla borde få ha en egen B2 i sitt liv, och jag är galet bortskämd att ha en. Jag kan bara säga ett ord: Tack.


..och om några timmar åker jag till Polen. Jag ser fram emot att koppla bort livet i kalla Sverige för en stund, och bara leva. Och förbereda mig på att på fredag återigen göra den känslomässiga resan på Auschwitz.