Igår så skulle vi göra våra argumenterande tal på Svenska C. Uppe i skrivsalen, som förövrigt ser ut som en konsertsal från 1800talet. Iaf. Såklart så fanns där en talarstol (heter det så? Ni vet en sån där talargrejs, podie?) som naturligtvis skulle användas. Elektronisk utrustning fanns även på plats i form av videokamera och mikrofon. Herregud. Nervositeten var enorm. En efter en fick andas ut efter att ha gjort sina tal. Åsikter och tankar vällde ut från talastolen och dess talare.
Min tur. Det var dags. Nu skulle jag hålla mitt tal om att jag är emot förslaget att sluta ta emot invandrare och flyktingar till Sverige. Oh shit. Som vanligt så börjar mina ben skaka sönder som de alltid gör när jag ska prata inför folk. Behärska mig, var min enda tanke. Samt att jag måste ro det här i land nu. Tryckte på on på mkrifonen. Djupt andetag. Och..
God eftermiddag.
Nu fanns det ingen återvändo. Skulle detta bära eller brista? Skulle det bli succé ellr totalt fiasko? Jag försökte koppla bort alla tankar och fokusera på mitt tal. Behålla lugnet ända till sista stavelsen.
..till er och många fler som kommit till Sverige säger jag med stolthet - Välkommen hem.
I made it. Det gick bra. Det gick jävligt bra. Det kändes som det iallafall. Sen hur bra det såg ut och lät i andras ögon och öron, det är väl en annan historia. Men för mig kändes det förjävla bra och det är inte ofta jag känner så. Men igår kände jag mig som fucking Mona Sahlin när jag stog där. Och jag gillade det skarpt. Att stå och prata om något viktigt. Något som verkligen betyder något. Det fanns en magi i det helt enkelt.
Det är nästan så att det här fick mig att vilja bli politiker. Faktiskt. Ni kan skratta men that's the way it is. Tyvärr så vet jag att jag antagligen aldrig skulle klara det. Men jag ska aldrig mer tvivla på någon som säger att de vill bli politiker, för det är ascoolt. I believe in you.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar