I ett annat kvarter.

Ni hittar mig här istället.

Hej igen.

Jag försöker hitta något vettigt att skriva men det går inge vidare bra. ....




... efter att ha skrivit många rader av känslor så tog jag bort det lika snabbt. Jag är inte redo för det här än.

Kära läsare.

Om ni nu finns dvs. Jag har tagit beslutet att sluta blogga här. Det här är inte jag. Det är någon jag vill framstå att vara eller försöka att vara. Och det är inte okej.

Jag går tillbaka till min gamla blogg där jag kan vara mig själv. Den här bloggen blev för kall. Jag gillar den inte.

Så, so long and goodbye. Vi ses inte igen.

/ C

.

Man ska inte hoppas på för mycket, då blir man bara besviken.

LITTLE SHOP OF HORROS

LITTLE SHOP OF HORRORS VÄNTAR PÅ MIG I HÖST!!! :D

Förlåt mig världen.

För att jag är så jävla bitter. Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är jävligt jobbigt att jag förpestar stämmningar i luften. Jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Jag vill inte vara bitter.
Jag vill inte vara sur.
Jag vill inte inte kunna
Men jag kan inte. OCH jag vet att man inte ska säga att man inte kan för då är det klart att man inte kaN. Men bitterfittan själv kan ju passa på att göra det.

Allt skiter sig och det är väl jag som står bakom det. Ingen annan. Som jag har nämnt 500 gånger så har jag så jävla amaziiing vänner. Det är jag som gör fel. Jag är responsible for it. Jävla skit. Försvinn från mig.

Bomben föll ner denna helg. Jag anade att den skulle komma nån gång. Det var alldeles för länge sedan.

Vad vore vi utan varandra?

Shit vilken härlig dag alltså. På min väg hem kände jag hur glädjen bara bubblade i mig och hur jag kände att ett glädjeskutt nästan var på sin plats. Många frågetecken föll sig bara på plats och fick sina svar helt naturligt vilket känns förjävla skönt! Och jag har så otroligt fina vänner, vilka jag borde ta vara på mer. För shit alltså, va bra de är. I elitklass. Jag och B2 har kommit på ett projekt som vi ska genomföra som är en sjukt bra idé. Det kommer bli bra.

På tala om bananer så har jag läst ut en bok. Jag hör till den gruppen som inte brukar läsa böcker så ofta men fastnar jag för en bok så streckläser jag den. Och det är inte många böcker jag fastnar för. Iaf så har jag läst klart Mia Törnbloms - Så dumt!, och shit vad jag grinade i slutet. Det var helt sjukt. Den här boken är en självbiografi om Mias liv som narkoman och när hon tog sig ur sitt beroende. En riktigt bra bok måste jag säga. Jag gillar inte romaner och deckare och sånt. Jag vill ha det verkligt. Och vad kan bli mer verkligt än någonting som faktiskt ar hänt. Nej, sjukt bra bok. Cool tjej. Stark tjej framför allt. Jävligt stark.

Idag köpte jag en till av hennes böcker som jag ska börja läsa så fort jag skrivit klart det här. Självkänsla nu! av Mia Törnblom.

jävla skit

Varför har inte jag en pappa att övningsköra med..?'

jävla skit.

åh nej.

Okej. Det här vet jag inte riktigt hur jag ska hantera. Shit alltså.

Vill man komma någonstans får man ju offra lite..?

I förrgår tog jag ett steg ifrån min totala feghet. Ett steg i rätt riktning. Klapp på axeln hörru.



Jag såg även föreställningen "I väntan på vadå?" på Dalateatern. En föreställning som bygger på Vanja Hermeles rapport med samma namn som handlar om jämställdhet.

Bara namnet "I väntan på vadå?" speglar hela pjäsens handling. Namnet kommer från Sam Becketts "I väntan på Godot". Sam Beckett skrev i sitt testamente att endast män får spela denna pjäs och så har det blivit. Det finns människor som åker runt och kollar så att inte kvinnor spelar de här rollerna. Det är förbjudet.

Det är en odramatisk text men de tre skådespelarna framför den på ett sätt som gör att alla i publiken kan ta den till sig. I looove it! Många skratt gör att texten går rakt in i hjärtat och hjärnan. Humor är ju ett jävla bra sätt att nå ut till människor.

Jag fastnade för en sak som upprepades under föreställningens gång, det var något i stil med " Vill man hålla på med konst så får man väl offra lite!" Det här är så fruktansvärt sant. Och det gäller inte bara inom de konstnärliga jobben, det gäller överallt. Det finns hur många kvinnor som helst som blir sexuellt trakasserade och utnyttjade såväl på arbetsplatsen som i hemmet, som förminskar det genom att tänka - Vill jag komma någonstans så får jag väl tåla lite, offra lite. Och sedan lever vidare med att vara undertryckta, låg status, under männens våld att regera och trakassera.

Om man blickar in i teatervärlden så är det nog precis såhär det är. Det är en svår bransch att ta sig fram i, så "vill man lyckas får man väl offra lite". Det ska verkligen inte vara så..! Kvinnor ska inte behöva offra ett skit bara för att de är kvinnor. Det ska vara samma chanser, samma villkor. Varför tar man då in lika många tjejer som killar på scenskolan när det är fler tjejer som söker? Var finns logiken i det undrar jag?

Trots detta har det i teaterns värld gått framåt. Kvinnor spelar män och gör det jävligt bra. Många gånger bättre än män. Utom i "I väntan på Godot" för där har vi aldrig fått chansen. Sam Beckett var nog orolig för att vi skulle kicka ass. Cause we would.

Ni ska få se.

Det ska gå.

Jag dömer inte dig

Jag vill så gärna tro på folk som säger - Jag dömer dig inte.

Men jag kan inte. Det är klart de dömer mig. Alla människor dömer saker och ting hela tiden. Jag dömer folk. På både bra och dåliga sätt, men ja jag dömer. Antingen är jag väldigt ensam om det här eller så.. äh whatever.

Såklart att människor tänker tankar om mig i sitt huvud när jag berättar något för dom.



Jag kan inte ha en opersonlig blogg. Sorry.

När bruset från livet är högre än jag vill förstå.

Dom som alltid finns där och ger mig tröst. Tack.

Tack.

Sjunger hurra i moll, men jag har ingen koll.

Det gick faktiskt bra

Igår så skulle vi göra våra argumenterande tal på Svenska C. Uppe i skrivsalen, som förövrigt ser ut som en konsertsal från 1800talet. Iaf. Såklart så fanns där en talarstol (heter det så? Ni vet en sån där talargrejs, podie?) som naturligtvis skulle användas. Elektronisk utrustning fanns även på plats i form av videokamera och mikrofon. Herregud. Nervositeten var enorm. En efter en fick andas ut efter att ha gjort sina tal. Åsikter och tankar vällde ut från talastolen och dess talare.

Min tur. Det var dags. Nu skulle jag hålla mitt tal om att jag är emot förslaget att sluta ta emot invandrare och flyktingar till Sverige. Oh shit. Som vanligt så börjar mina ben skaka sönder som de alltid gör när jag ska prata inför folk. Behärska mig, var min enda tanke. Samt att jag måste ro det här i land nu. Tryckte på on på mkrifonen. Djupt andetag. Och..

God eftermiddag.

Nu fanns det ingen återvändo. Skulle detta bära eller brista? Skulle det bli succé ellr totalt fiasko? Jag försökte koppla bort alla tankar och fokusera på mitt tal. Behålla lugnet ända till sista stavelsen.

..till er och många fler som kommit till Sverige säger jag med stolthet - Välkommen hem.

I made it. Det gick bra. Det gick jävligt bra. Det kändes som det iallafall. Sen hur bra det såg ut och lät i andras ögon och öron, det är väl en annan historia. Men för mig kändes det förjävla bra och det är inte ofta jag känner så. Men igår kände jag mig som fucking Mona Sahlin när jag stog där. Och jag gillade det skarpt. Att stå och prata om något viktigt. Något som verkligen betyder något. Det fanns en magi i det helt enkelt.

Det är nästan så att det här fick mig att vilja bli politiker. Faktiskt. Ni kan skratta men that's the way it is. Tyvärr så vet jag att jag antagligen aldrig skulle klara det. Men jag ska aldrig mer tvivla på någon som säger att de vill bli politiker, för det är ascoolt. I believe in you.

Den bästa sommaren?

Jag somnar med ett leende på mina läppar denna kväll. Första gången på väldigt länge. Det här behövdes. Jag behövde något att se fram emot och det har jag banne mig nu. Samtidigt som det gör mig sjukt jävla lycklig så gör det mig nervös och scared shitless. Det är ett äventyr och jag har ingen aning om hur det kommer gå eller om jag ens kommer att klara det, men nu är det min tur att säga - Man lever bara en gång.

.

Att veta vad som är rätt och fel när min sanning inte är sanning för nån annan är svårt. Något som är helt rätt för mig, är något helt annat i andras ögon.


Hittade en låt nyss. En låt som beskriver sådär läskigt så man nästan blir rädd. Jag tänkte lägga upp den här. Men jag gör inte det.


Besviken. Så otroligt besviken.

Mohahaha

De uttjatade hormornerna verkar ha gett utdelning ändå, matte B prov: MVG!

IN YOUR FACE!

Pmsbrud!

Idag fick jag, under en diskussion om det otroligt intressanta ämnet matematik, en kommentar av min lärare, - Men lilla vännen, hur är det egentligen med hormonerna?

Det här är jag så förbannat trött på. Bara för att man har ett humör och ett temperament, eller i vissa fall bara höjer rösten ett snäpp så ska man få en spydig kommentar såsom - Har du mens eller? Bara för att jag svarar emot och inte låter mig sänkas i första taget så betyder inte detta att jag har värsta överskottet på östrogen eller vafasen det nu är, som jag måste få ta ut på något. Det är jag som svarar emot och inte mina jävla hormoner. De påverkar mig inte alls. Kanske lite men inte alls märkbart.

Att skylla på en sån här sak är bara fjantigt. Speciellt när det kommer från män. Vi kvinnor har fått den "gåvan" att ha massa hormoner och grejs i våra kroppar och det är inget vi rår för. Men att man har målat upp en bild att vi blir galna östrogenmonster en vecka i månaden är inte okej. När en kvinna plötsligt står upp och säger ifrån så ses detta som överraskande. Efter en liten stund så måste mannen skyla bort det kvinnan sa eftersom han är scared shitless över att förlora mot en kvinnlig individ, det gör han då med en spydig kommentar som innefattar orden PMS, Mens, m.m.

Som att det skulle vara nåt att skylla på?! Det är de här könsrollerna som spökar kvar i vårat samhälle. Många män är för stolta för att se sig jämställda med kvinnor. Kom igen, give up och mogna på er.

Det är vi som föder era barn. Och utan våra älskade hormoner så blir det inga barn. Så sluta förfan att klaga, och tänk efter istället.

Tabula rasa

Vi lär av våra erfarenheter. Man brukar ju säga att - What doesn't kill you, can only make you stronger. Den meningen ses som allt annat än positiv i mina ögon nu för tiden. Är det verkligen sant? Att det som inte dödar oss, gör oss bara starkare? Det finns saker och händelser som bryter ner oss människor totalt. Tar oss ner på botten helt enkelt. Eller iaf det som vi tror är botten. Just då blir vi inte ett dugg starka/starkare av det som händer och påverkar oss.

En olycka kommer sällan ensam. Det händer fler saker, och vi blir mer bräckliga och sköra. Inte ett dugg starka. Inte för fem öre. Vi längtar och drömmer om styrkan men den finns inte där. Vi fortsätter falla handlöst utan att se marken. Intalar oss själva att det som faktiskt inte dödar oss, gör oss bara starkare, samtidigt som vi ser världens svagaste människa i spegeln. Vänder oss om och kollar inte i spegeln igen.

Vi lever i en grå vardag och det som håller oss stående är väntan efter styrkan och hoppet på att "efter regn så kommer faktiskt solsken". Ramlar omkring mellan våra dagliga sysslor utan att lägga någon energi på att faktiskt leva i nuet. Så går dagar efter dagar. Vakna.....................................................................................................................Somna.

Det regnar fortfarande, men snart kommer solskenet eller hur? Det gäller att se det positiva i saker och ting sägs det. Det positiva är väl att man blir jävligt "påläst" av erfarenheter. Fast är det "påläst" på ett positivt sätt? Nja. Det är såklart upp till varje människa, varje person, varje individ, att säga själv.

Men när kommer styrkan? Finns den där även fast man inte känner den ett dugg? Klart den finns, tänker säkert många. Nej jag hittar den inte heller, tänker andra. Är alla undermedvetet starka? Utan vilja ingen styrka?

På ett sätt så är det klart att våra erfarenheter formar oss som människor. Och att vi föds som ett tomt blad är för mig, en ganska möjlig grej. Det tror jag på. Men vad som händer sen, det har jag faktiskt ingen koll på.

Jag hatar ordspråket - What doesn't kill you, can only make you stronger.

Aldrig ensam

Jag vet inte vad det är med den här låten men jag är absolut fast. Jag älskar den instrumentala melodin som går i bakgrunden. Jag blir hypnotiserad, fascinerad och jaa.. fast. Det är helt sjukt. Jag kan inte säga att det inte är min musikstil då jag tycker såna som säger att de har en speciell musikstil är ganska dumma och stängda, men vi kan säga att detta är inget som jag brukar lyssna på. Men jag är inlove med denna låt. Helt galet.

Here it is, lyssna själva och lyssna sen en gång till. Do it.

för du ser i mina ögon att jag försvann för längesen.

Ingenting kommer någonsin vara något mot det här.

Vad är en god människa?

Igår var jag och tittade på Bertolt Brecht's pjäs "Den goda människan från Sezuan". Detta satte min hjärna på högvarv. Det var en jäkligt skickligt skriven pjäs av Brecht och jag är verkligen imponerad. Förövrigt så gjorde denna ensemble ett riktigt bra jobb och jag fick som vanligt ett glädjerus precis efter deras sista bockning. Jag vill också stå där en dag. Jag vill verkligen det.

Men tillbaka till ämnet. Hela pjäsen igenom återkom en mycket viktig fråga - Vad är en god människa? Det var detta som satte min hjärna i spinn. Vad är egentligen en god människa? Hur vet man att man är en god människa? Kan en god människa överleva och förbli god i en värld full av dåliga människor? Hur definerar man ordet god?

Jag tror att det är svårt att veta om man är en god människa eller inte. Vem är det då som bestämmer vem som är en god människa? Man kan samtidigt vara en god människa på många olika sätt. Kanske är det så att man är en god människa när man bestämmer sig för att vara det. Eller när man kan säga att man är det utan att ljuga för sig själv. För någon slags självinsikt har alla människor, men att vara ärlig mot sig själv är fortfarande något av det svåraste.

Ska man egentligen kategorisera människor som goda och onda? Kan man vara en god människa livet ut, alltså 24/7? Kanske är det så att man inte kan vara en god människa utan det är mer som en evig strävan mot scenariot att vara det.

Ja somsagt så tänker jag som tusan på det här nu och min hjärna jobbar i 250km/h. Jag får fram svar, men som senare resulterar i fler frågor och tankar. Sen kanske inte det första svaret var så bra och då måste jag tänka ut ett nytt.

Slutligen återstår en till fråga - Är jag en god människa?

..

Ingen vinst utan argument
Inga argument utan kunskap
Ingen kunskap utan säkerhet
Ingen säkerhet utan mod
Inget mod utan lugn
Inget lugn utan att vara nöjd
Ingen nöjdhet utan acceptans
Ingen acceptans utan vilja
Ingen vilja utan hopp.

Skoltrött är ett faktum

Jag är förbannat trött på skolan. Jag vill bara ta studenten nu på en gång. Inte gå där ett år till. Ett långt jäkla år. Mer än 400 dagar. Inget tecken på pepp nu alltså. Kill me.

dgasdasg

Nu är det borta. Tack och lov för att internet äntligen fungerade.

Inte okej

Idag hade jag massor av tankar som jäg tänkte att - Det här ska jag skriva på bloggen. Massa intressant som bara väntade på att skrivas ner på tangentbordet.

..men nu får det fan vara. Jag skiter i det. Jag blir så besviken. Så arg. Så förbannad. Det är inte okej. Det är inte okej nångonstans.

Tillbaka till verkligheten

"..och om några timmar åker jag till Polen. Jag ser fram emot att koppla bort livet för en stund, och bara leva."


Det är precis vad jag har gjort de här dagarna och det här varit förjävla skönt. Nu är jag hemma igen och det är åter dags att möta verkligheten. Jag kan inte säga att jag ser fram emot det på något sätt. Jag skulle gärna stanna i min Krakowbubbla, men så lätt är inte livet uppbyggt. Tyvärr. Så snart får jag välkomna verkligheten tillbaka, men först ska jag sova. Godnatt.

O sole mio

Det här med vänskap är en udda sak. Konstig rent utsagt. Man vet inte riktigt hur den fungerar.

Igår träffade jag en gammal vän till mig. En person som en gång i tiden stog mig närmast men nu knappt finns i mitt liv längre. Det som finnns kvar är bara en drös av minnen. En jävligt bra drös med minnen. Men det är så konstigt, att någonting bara kan försvinna sådär. Det som gjorde gårdagen mycket bra var att vi kom fram till en sak gemensamt - Att vi saknar varandra. Vi tänkte eller bestämde inte att göra nåt åt saken, utan vi bara konstaterade faktumet, vilket kändes förjävla bra. För jag tror att det behövdes. Iallfall så behövde jag det.

Vänner kommer och går, så är det ju faktiskt. Jag har många gånger tvekat på den meningen och tyckt att det inte var riktigt rättvist, men det blir mer och mer sanning för mig. Just för att det senaste året har jag träffat nya fantastiska människor som, några av dom, idag är mina närmaste vänner. Jag borde börja uppskatta det mer bara. Inte ta nån förgivet. Vänner kommer och går, men dom man verkligen vill ska stanna håller man fast vid.

För 1,5 år sedan träffade jag en person som har ändrat mitt liv på många sätt. Hon kom in i mitt liv som en solstråle och kommer nog aldrig att sluta lysa. O sole mio som Luciano Pavarotti så fint skulle sagt. Iallafall, det visade sig vara min tvillingsjäl, min andra hälft, min raka motsats och som hon sa, min spegelbild gåendes utanför ramen. Så fort jag tänker på det så känns det så overkligt. Det var nog han/hon däruppe vem det nu är, eller nåt övernaturligt som gjorde att vi träffades, för det kan inte ha varit slumpen. Hon kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, men förtjänade det som minst. Hon är bäst. Det är sånt här man ska värdera högst, för det är det här som spelar störst roll.

Alla borde få ha en egen B2 i sitt liv, och jag är galet bortskämd att ha en. Jag kan bara säga ett ord: Tack.


..och om några timmar åker jag till Polen. Jag ser fram emot att koppla bort livet i kalla Sverige för en stund, och bara leva. Och förbereda mig på att på fredag återigen göra den känslomässiga resan på Auschwitz.

Musiken

Tänk att musik kan ha en så lugnande inverkan på människan. Jag önskar att de männsikor som gör våran värld till ett ganska bråkigt ställe kunde sätta sig ner och lyssna på lite musik. Jag lovar att för en liten stund så skulle de lugna ner sig. Musik är medicin, utan kemikalier!

För att bli lite personlig i detta inlägg så kan jag avslöja en sak. Om ni tittar på bilden högst upp, så ser ni en notbild. Det är en melodi som heter "Wilmas Tema", som är skriven av Stefan Nilsson. Jag tror att alla människor kan förknippa sig melodi och det där är min. Om jag vore en melodi så skulle jag vara Wilmas tema. Jag vet inte varför, men jag känner verkligen att det där är min melodi.


Imorgon drar jag till Polen. Det ni.

Föräldrar som lägger sina drömmar på barnen.

Sitter och kollar på en dokumentär om världens starkaste barn. En pappa vars son har vunnit ett flertal världsmästartitlar i tyngdlyftning. Pojken är 8 år. Han är 8 ynka år. Pappan tränar honom varje dag och har byggt om källaren till ett gym. Det här gör mig lite fundersam. Vem är det egentligen som vill att pojken ska träna och bli starkast? Pappan eller pojken? För det här är ett typiskt exempel på föräldrar som lägger över sina drömmar på sina barn. De som de aldrig uppnådde eller gjorde själva vill de att sina barn ska uppleva. De tränar barnen som lever i deras dröm. Det här tycker jag är väldigt väldigt fel. Barnen ska få en uppväxt med lek och kunskap, tillit och trygghet. Inte 8 timmars styrketräning varje dag.

Ofta ligger det just i föräldrarnas inre, någon oavslutad fight som de kämpar med och försöker avsluta den genom sina barn. Jag undrar om de finner ett avslut genom att göra detta. Att pressa sina barn så de vinner priser efter priser. Det är ju bara material things. Hur mår de här barnen egentligen? Vill alla verkligen göra det som de tränas till? Det finns säkert många barn som har funnit lyckan och det magiska med sport eller vad det nu kan vara just genom att de blivit tränade så hårt. Samtidigt finns det många som inte gjort det. Barnen tvingas att träna mot deras vilja och vågar inte säga ifrån då rädslan att göra sina föräldrar ledsna och besvikna är för stor.

Jag har haft det ganska bra då jag har fått prova på mycket olika saker och fått välja ganska mycket själv, men jag har också varit "tvungen" att göra saker. Jag spelade kornett i 8 år, tog både lektioner och spelade i orkester. Jag försökte säga ifrån men fick lov att fortsätta ändå. Tillslut så märkte min förälder mitt oangagemang och att gnistan helt slocknat och då fick jag sluta. En del gånger känner jag att de här 8 åren var total waste of time, men andra gånger så kan jag vara ganska glad ändå. Det är bra med angegerade och drivande förläldrar, men det finns alltid gränser. Jag kan såklart aldrig säga att jag vet hur de här barnen känner men jag har iaf en liten insikt. Man måste få ha val och frihet i livet, speciellt i ens uppväxt. Hur ska man annars klara sig i livet? Hur ska man annars kunna bli självständig? Nej jag känner oerhört för de här barnen och ungdomarna. Det är orättvist.

..en pappa till en dotter började lägga i vikter i dotterns kläder när hon föddes. Idag är hon världens starkaste tjej. Frågan står fortfarande kvar, har hon valt det själv?

En jävligt personligt opersonlig blogg!

Nu börjar jag om på nytt. En ny blogg. En ny start. Dock har jag valt att inte vara i närheten lika personlig som jag var i min förra blogg. Det är synd för er som älskar att gotta er i andras lycka och olycka, men jag känner att det är bra för mig. Nu på slutet blev det bara jobbigt att blogga. Jag var inte sugen att skriva alla mina känslor och händelser längre. Jag var inte sugen att dela med mig av dom till världen därute som man inte vet mycket om. Därför dog det ut. Jag tyckte det var väldigt jobbigt helt enkelt.

Jag kan dock inte radera den gamla bloggen. Inte än. Men låt mig samla mod och styrka så ska jag en vacker dag ta steget och klicka på "ta bort blogg". Än klarar jag det inte, men snart.

Nudå, vafan ska hon ha en blogg till om hon ändå är trött på att blogga?
Jo det är en väldigt bra fråga, men när jag väldigt länge har kunnat skriva av mig mina känslor och tänkar på ett ställe så är det svårt att sluta. Det är lite som rehabilitering för mig. Det känns bättre att skriva av sig än att hålla inne på allt. Dock så kommer det här somsagt bli en opersonlig blogg. Samtidigt så kommer den ju såklart vara personlig då det är mina tankar och åsikter som står här.

Jag är en människa som tänker väldigt mycket. Väldigt väldigt mycket. Analyserar, funderar, reagerar. Istället för att tankarna ska stanna i huvudet mitt så kanske jag kan skriva dom här istället helt enkelt.

En jävligt smart vän till mig startade alldeles precis nyss en blogg, där hon som jag skrev att hon inte skulle vara allt för avslöjande och personlig, och det var väl det som tände en liten tanke i mitt huvud om denna blogg. Tillskillnad från henne så finns det ingen som helst efterfrågan om denna blogg och jag vet inte om nån kommer att läsa, men det skiter jag i. Do what you want, för jag tänker iaf skriva här.

Så mina damer och herrar, välkommen till min väldigt opersonligt personliga blogg!